Lilla jag i stora världen

Det är märkligt. Hur livet förändras på ganska kort tid. Oftast går det ju så fort att jag inte hinner reflektera över det. Som nu när det återigen gått flera veckor sedan senaste inlägget (samma busy bee nu som då f.ö.). Men sen ibland så tänker jag lite på hur snabbt saker kan ändra sig. Positivt i det här fallet. Har även varit med om motsatsen men just nu är det faktiskt bara på plussidan. Som att jag för bara ca 3 år sedan var supersingel och med flera inte alls positiva upplevelser på partnerfronten under senaste tiden. Och idag är gift med världens underbaraste och finaste kille, som faktiskt är precis den allra bästa motparten till mig själv. Sådär som alla vill ha det i filmerna. Och som jag aldrig trodde jag själv skulle få. Men nu har jag det. Med 2 fina bröllop i bagaget dessutom :).

Eller som att jag för bara 1,5 år precis sagt upp mig på ett gräsligt företag efter 6 mån extrem arbetsbörda för nästan ingenting tillbaka, och gick omkring med rädsla för att kanske inte ens få stanna kvar i landet. HU för den känslan. Bodde i en halvsunkig villa och kunde bara ha besökare sovandes på golvet i vårt inte alltför fräscha maids komplex på gården. Därimellan en lgh med massor av mögel i skåpen och uppstart av företaget på Starbucks i praktiken, när vi inte hade internet hemma. Och nu tar vi emot flertalet besökare i vår superfina lgh med massa space och eget sovrum för gästerna. Samma sovrum som är mitt kontor på dagarna annars. Ett kontor (med internet!) som i sin tur bidrar till att jag på bara 1,5 år kunnat göra ett litet namn av mig själv i Dubai. Faktiskt. Utan någon överdrivet stor marknadsföringsbudget, bara genom med massa jobb och rekommendationer från de grupper och kunder jag haft här. Det är märkligt. Vissa säger att de inte är förvånade, och det är gulligt, men jag ÄR faktiskt förvånad.

Jag är förvånad över att det helt plötsligt går så bra för mitt lilla företagsprojekt. Det har gått hyfsat från början, men nu går det riktigt bra. Att det som såg ut som en galet tråkig höst bara för 3 mån sedan, nu är en bättre höst än den förra, alla finanskrisaspekter till trots. Att jag går runt med en licens som tourguide i Dubai, och dessutom blivit inkallad att representera Dubais tourguides offentligt trots att jag mest guidar mina egna grupper. Att min nya partner skickar tackmail för alla bokningar sista månaden. Att olika nätverk kontaktar mig för sina bokningar lokalt i Dubai. Att mina grupper säger att de inte varit på någon bättre studieresa tidigare. Det är inte skryt, det ÄR faktiskt så. Märklig känsla som sagt. Lilla jag i stora världen liksom. Jag drar in min egen lön och är inte vara lika beroende av min make, en aspekt som är väldigt viktig för mig. Det ÄR jag förvånad över. Och mycket glad naturligtvis.

Dessa aspekter märks speciellt nu under besökstider, och jag har tänkt en hel del på hur det var bara för ca 2 år sedan. Då kom mamma och syster på besök, bodde i halvskruttiga maids rummet i villan och fick roa sig på egen hand på dagarna när jag jobbade. Samma med Emma & Carro av tjejskaran. Och jag fick slita för att få någon extra dag ledigt med dem alls. Nu har vi fullt hus i November, både från min och Johans sida. Och jag kan lägga upp jobbet lite som jag vill, faktiskt umgås med besökarna även på dagtid, och verkligen visa dem vårt Dubai. Det är riktigt trevligt. Jag har myst massor med fina gudsonen, jobbat mobilt från stranden med våra vuxna gäster, och allmänt haft mycket bra dagar med våra besökare även under veckodagarna. Det är inte alla förunnat. Besökarna har också fått mig att återigen inse vilken väldigt cool stad jag bor i. Både klimatmässigt och med massa andra aspekter. Deras ögon när vi visar dem världens största fontänspel, eller utsikten över Burj Al Arab i solnedgång och utbrister "åh tänk att bo här hela tiden", är inspirerande. Dubai är härligt och vi trivs fantastiskt bra här just nu.

Tyvärr har jag en tendens att jobba lite för mycket lite för ofta. Det är mitt största problem, tillsammans med att jag måste bli bättre på att också ta betalt för det. Johan får säga till mig att äta (sånt är bra har jag hört), stänga av datorn, inte svara på mail vid midnatt på en fredag, eller sluta oroa mig allmänt. Men jag är ju sån. Jag oroar mig för att det som är bra ska ta slut. Sista veckorna har varit galet hektiska med jobb (vid sidan av alla besökare) och det är fortf 2 grupper kvar innan det blir December. December betyder lite lugnare tempo, samt även starten på 4v semester i Australien och Nya Zealand. En resa jag kommer ha bra med pengar att spendera på. Det har INTE hänt många gånger när jag rest kan jag meddela. Också lite märklig känsla.

Men märkligast av allt är känslan av att veta att jag har fixat det helt själv (med hjälp av min Johan inräknat såklart). Det är en alldeles suverän känsla, och den ska jag försöka spara i minnet till nån mörk och dyster kväll i Sverige om några år, när vi flyttat hem igen. Dom dagarna när det regnar sidledes och är kallt, och man haft en hemsk dag med 4 olika försenade tunnelbanor, droppregn innanför paraplyet, massor av måsten och allmänt trista saker man inte kunnat påverka. Ni vet vilka dagar jag menar. Dom dagarna ska jag tänka på Dubai och kanske läsa ovanstående igen. För min egen skull. Lilla jag har gjort ganska stora saker. Tycker jag själv :)