Dubai World Cup - organisatoriskt kaos

Igår var jag på Dubai World Cup, dvs världens dyraste horse race. 6 miljoner USD i prispengar på bara ett av racen t ex. Liknande koncept som i Melbourne när jag var där 2006. Fast man inte får spela på hästarna. Mycket dyra klänningar, dyrt bubbel och fina hattar, samt mindre entusiasm för själva hästarna jämfört med för partyatmosfären runt omkring. Jag är ju dock inte så trendig, dvs jag hade mage att gå i SAMMA klänning som jag både haft i Melbourne, på nyår nyligen och ett par andra tillfällen. Samt skor köpta i Prag 2005. Hemska tanke om man hade varit ett av Dubais societetslejon. Däremot köpte jag en håraccessoar som jag aldrig skulle använt annars men som passade denna dag.

Däremot skiljde sig Melbourne och Dubai oerhört på en punkt. Organisationen av eventet. Helt makalöst utfört. Exempel: 55 000 biljetter sålda till eventet. Ungefär 90 % av dessa till det allmänna område som kallades International Village. Där hade dom gjort följande.

1. Förlagt parkeringen för alla bilar ca 5 km fr entrance gaterna. Med sandtag mellan så folk i höga klackar def inte kan gå till gaten.

2. Shuttlebussar till gaterna utan skyltar om var man kunde ta dem ifrån el till vilket område de gick.

3. Placerat ett badge office där man skulle hämta ut biljetterna m en avläsningsbar kod på också ung 5 km fr gaterna. M busstransport. Utan meddelande om att dessa badges måste hämtas ut innan och att mail printen av biljett bekräftelsen inte räckte. Samt bara typ 2 datorer i minitältet som var badge office. Och minst 1,5 timmes kö. Badge office stängde eg kl 18 också. Det sa dom inget om heller.

4. Bara 2 entrance gater med en radie av 3 m vardera för insläppet. För 50 000 pers! Enorma köer även där såklart. I flera timmar.

5. Placerat ut ett hundratal trafikvakter i orangea väster till kaoset efter eventet var klart och alla skulle hem samtidigt. Dessa vakter kunde knappt engelska och kunde heller inte förklara vare sig var bilparkeringen låg, vars man kunde ta de återvändande bussarna från, eller när de skulle gå.Klyftigt.

Malin och jag (och många med oss)var såhär frustrerade medans vi väntade på att få komma in på området.

Dessutom såklart shortage av taxibilar när alla skulle hem, och min taxi chaufför upplyste också om att ALLA typ 800 taxibilar på det företaget var beordrade till racebanan på kvällen. Men bara till gate 1 och 2, dvs VIP gaterna. Där alla typ åkte egen privat limo och inte behövde taxis. Men vid de allmänna gaterna på Int'l Village fanns inte lika många bilar. Såklart. Så Dubaiianskt. Se till att att alla viktiga folk får bilar. Men inte de 50 000 som bäst behövde dem.

Trots detta organisatoriska kaos så blev det ganska så trevligt när vi väl var inne. Bubblet var alldeles för dyrt så vi mindre finansiellt framgångsrika fick hålla oss till öl och ett par pitchers m strawberry daiquiris. Som dock var mkt goda. Djn spelade trevlig musik och vi stuffade ett tag också. Samt fotade fina hattar och klänningar. Märklig feeling att stuffa runt på ett gräsbelagt festivalområde (med lika mkt fulla britter som vanligt), men i väldigt fina kläder och skor. Tips: Man får väldigt röd tunga av strawberry daiquiri. Vi har dock bestämt att om vi ska dit nästa år igen så ska vi def vara VIPs, det får vi ta och styra upp helt enkelt.

Prinsessor

Barn är så härliga. Dom får en att glömma tråkiga saker och bara koncentrera sig på här och nu. Vilket kan vara väldigt avstressande när man annars tänker mycket på just tråkiga saker. Härom veckan var vi på Global Event day som Borouge, johans företag, anordnade ute i Ruwais på Danat hotell. Lite stånd m info från olika delar av världen som jobbar i Borouge, lokala godisspecialiteter och middag i gräset inkl underhållning från olika länder, bl a med duktiga barn som dansade. Johans norska kollega har 2 underbara små töser som heter Alma och Alida. Så söta så man ler bara man ser dem. Om (eller när) Johan och jag ska ha barn längre fram så får dom gärna se ut som dessa 2 prinsessor. Dom gillar också att klä ut sig till såna hemma i sin villa. Med handväska, lockigt hår, änglavingar och hela kittet. Oslagbart. Dvs man smälter bara man ser det. Går det att beställa såna barn på postorder nånstans :D?

Marocko i bilder

Johan har lagt upp en del av våra foton från semestern i Marocko (vi tog MYCKET bilder, eftersom jag aldrig haft en riktigt bra kamera i detta land förut). Kolla på denna länk så kan ni titta på lite fina bilder från Agadir, Essaouira och underbara Marrakech!

Jag har även laddat upp en del nya bilder på mitt fotoalbum på resedagboken från i höstas till Feb 2008 ungefär. Bl a från besöken när mamma, Emma och 2 av girlsen var i stan! Har dock inte hunnit med kommentarer till bilderna ännu. Men jag ska. Snart. Promise.

Omvärdering

Mycket bloggande idag. Men jag tänker på en massa saker samt är ledig och då blir det väl så. Det är lite svårförklarat att redogöra för läget i Dubai just nu. Jag pendlar mycket som vanligt. Känner mig allmänt håglös sen vi kom tillbaka från Marocko. Det var inte kul att komma tillbaka till staden helt enkelt. Med allt tråkigt som hänt. Jag var såklart nervös i passkontrollen att nåt skulle stå där om min återkomst (man vet ju aldrig) men det gick nu bra. Så nu får jag vara här i 60 dagar, sen måste jag väl till Oman el nåt för att få 60 dagar till. Men det är inte det som är jobbigt. Det är såklart att inte veta hur det blir med jobb osv framöver. Vi väntar på besked på lite olika åtgärder som jag inte vill nämna här, och det är frustrerande som vanligt. Att inte veta. Att inte kunna söka nåt jobb inom min egen bransch för att vi inte vet om vi får nåt gehör. Att vara tvungen att istället titta på jobb i företag i free zonen som jag inte är intresserad av. Det suger. För jag vill inte behöva göra nåt jag inte gillar i ett år bara för att nån iranier på mitt förra företag bestämt det. Jag har jobbat för hårt och pluggat för länge för att göra det. Jag vill jobba med det jag är bra på och som jag kan göra bra saker inom. Och jag skulle gärna vilja göra det i Dubai. Tror jag.

Däremot behöver jag få tillbaka känslan för att vilja vara i Dubai en längre tid. Så jag måste omvärdera lite. Dvs göra mer av de saker jag gillar i staden, och inte bara tänka på allt det jobbiga som varit här. Besöka favoritställena, gå till stranden, göra utflykter, träffa roliga folk som bor här osv. Det får bli projektet framöver till vi vet mer. Så billigt som möjligt också eftersom jag inte direkt är rik på mitt lokala bankkonto...Nu vet jag att många av er hemma säger att det inte låter som nån jobbig sak, att få vara i 30 gradig värme med underbart klimat, turkost hav 300 m bort, roliga aktiviteter och dessutom vara ledig. Och att jag därmed inte borde klaga. Men allt är inte roses & sunshine bara för att vädret är bra. Och jag råkar ju vara en person som dessutom gillar att jobba. Om jag får göra nåt jag gillar. Så jag vill gärna att den biten löser sig ganska snart. Både av ekonomiska och personliga skäl. Men jag börjar iaf min Dubaianska omvärdering med ett besök på kungligt goda (och billiga) Ravi's restaurant ikväll :). Butter chicken it is. Så.

Mats Jonsson

Det här är Mats Jonsson. Ca 65 år och en av de mest vänliga, levande och karismatiska personer jag någonsin träffat. En människa man kommer ihåg om man nånsin träffat honom. Mats var en sån som tog tid att prata med alla. Mats jobbade under mer än 10 år som ansvarig för Dubai Nordic, dvs en del av Dubais statliga turismorgan DTCM. Mats hade Norden som ansvarsområde och är ett välkänt namn för alla som jobbar med turism till eller från dessa länder här nere. Mats känner ALLA. På hotellen, dmc företagen, flygbolagen, eventen etc. Mats ansvarade även för alla mässor som Dubai deltog på i Norden och har varit på TUR i Göteborg i många omgångar t ex.

Mats finns dock inte mer. Han dog av en plötslig propp i lungan för någon vecka sedan. Jag blev alldeles stum när jag fick beskedet av Malin efter TUR, där hon träffat Mats några dagar innan och som då var glad och pigg. Jag har inte träffat Mats personligen mer än 3-4 ggr under TUR mässorna innan jag började jobba i Dubai. Men jag har pratat med honom massor av gånger i telefon. Mats trodde på mig. Han tyckte jag var en bra tjej. Han sa det behövdes fler som mig i Dubai. Han gav mig fina uppdrag som t ex att guida Linda Isacsson, och ta hand om ledningsgruppen för Svensk Turism under hösten förra året (dvs några av de bästa saker jag gjorde för Sunflower som PR under min tid där). Dessutom uttryckte han nyligen sin bestörtning över hur företaget behandlat mig efter jag slutat. Och lovade hjälpa mig med kontakter för framtida jobb. Han hade dessutom blivit en fantastisk mentor för att ev starta en egen business här nere mot Norden. Och jag är väldigt väldigt lessen att han inte finns mer. Mer än man kunde tro. Men han har ändå gett ett bestående intryck och många ideer för min framtida tid i Dubai. Han blir inte bortglömd.

När och Fjärran

I nr 2/2008 av resetidningen När och Fjärran hittar ni en bra artikel om Dubai av Linda Isacsson, fr tv4 ni vet. Som jag och Johan tog hand om under hennes och sambon Jacobs besök i november med väldigt kort varsel. Positivt vinklad för en gångs skull om Dubai, vilket var kul att se. Dessutom är yours truly omnämnd på bra sätt i artikeln, med namn och allt :). Visserligen har jag inte min grå toyota corolla kvar nu eftersom det var en företagsbil, men ändå....it's still me. Jag trodde dessutom det var bild på mig och min bil men så var icke fallet. Tyvärr. Men om ni kollar på bilden av kamelritten (tagen vid Sunflowers desert camp vid en egen arrangerad grym utflykt) så skymtar ni mig längst bak i kameltåget. Bakom Johan dock som syns väldigt tydligt. Fuskigt :). Men han körde iof pradon ut i öknen samt inne i Dubai också med Linda och Jacob så lite credit ska han ju också ha...:).

Hemma igen

Det blev inte så mycket bloggat från Marocko. Riaderna och hotellen vi bodde på hade inte så mycket internetuppkoppling. Vilket i och för sig stämmer bra med Marocko generellt. Marrakech är t ex fortfarande som att befinna sig typ år 1008 istället för 2008. Merparten av transporter sker med åsnor och träkärror t ex. Och de flesta riaderna ligger gömda i små dunkla änder ofta rätt långt från telefonmasterna inne i souken. Men det gör inget. För så ska det vara i Marocko. Som ni säkert har förstått så hade vi en underbar semester. Bodde på mysiga riader, åt underbart god mat, upplevde vacker bergsnatur och t o m skojig skiduthyrning från typ 70-talet i pittoreska Oukaimeden (fast det var för lite snö för att åka), samt sniffade thuyaträ i Essaouira. Bilder kommer snart (när jag kopierat dem fr Johan som lovat lägga upp dem på sin blogg inom kort). Marocko ligger mig varmt om hjärtat som alla vet. Fortfarande. Däremot hade mycket förändrats sen jag var där sist, främst i Agadir. De har tagit bort alla strandserveringar t ex, för att bygga ny strandpromenad. Så det finns ingen Sun Beach eller Palm Beach där man kan dricka färskpressad juice, äta salta pizzor eller hyra trevliga solstolar. Ställen som jag tillbringat otaliga timmar på under alla mina tidigare år i staden. De flesta barer och nattklubbar är nya och fanns inte alls när jag jobbade. Nya hotell också. Karaokebaren Le Central är ett minne blott (vilket det iof var på väg att bli redan sist jag var där). Men det kanske är lika bra. För nu känns det avslutat. Som att jag inte behöver längta dit mer på samma sätt. På ett bra tag iaf. Marrakech kommer jag garanterat få en abstinenssläng för om nåt år igen, men Agadir känns som en avslutat kapitel. Även om världens bästa Malou bor där.Och henne är det alltid kul att träffa. Nu ser vi fram emot nya resmål till nya semestar. Asien lockar mycket. Och Petra i Jordanien. Och Oman för att dyka :). Bland annat......

Fortf nummer 1

Jag vet inte riktigt vad det är som gör det faktiskt. Om det är Folklivet, dofterna (som är en blandning av pressade färska apelsiner, kryddor, grill-os, läderväskor, rökelse, oliver, mynta m.m,), det dagliga skådespelet av berberdansare, ormtjusare, ganska otrevliga män med apor i band, sagoberättarna som ser ut att vara lika gamla som sagorna själva, de spontana teaterstyckena på berber eller arabiska som drar stora folkmassor, de rosa husen och vackra Koutobia mosken i bakgrunden, surret av de (numera elektriska) matstånden eller upplevelsen av att äta en tagine eller cous cous i nåt av tälten på kvällen med alla ljusen runt omkring. Eller om det är närheten till de underbara soukerna med en storslagen blandning av arabiska lyktor, skor, väskor, bälten, taginer i keramik, baboucher, kryddor, textiler, silversmycken, ljuvligt doftande thuyaträ föremål och nyupphängda garn i alla världens färger. Men faktum är att torget Djemaa el Fna i Marrakech fortfarande behåller sitt grepp om mig som min totala favoritplats nummer 1 i världen. Och det börjar bli en ganska så fascinerande placering med tanke på att jag nu faktiskt sett en hel del trevliga platser på olika håll i världen. Men torget är fortf nummer 1.

Känslan av lycka jag får av att gå över denna sagolika plats eller sitta på annars ganska sunkiga Cafe Glacier och ta en kaffe med utsikt över hela scenariet är obeskrivlig. Samma känsla får jag av att gå omkring i soukerna. Trots att det numera är dumma försäljare som vet att ta ut helt hutlösa priser som startpris på sina produkter (eftersom feta tyskar och dumma britter tydligen köper sakerna till dessa priser) utan att vilja pruta till priser som jag tycker är rimliga. Mysfeeling kallar jag det. Och att jag nu dessutom fått dela det med en person som tycker platsen är lika underbar som mig är jag ännu gladare för.

Se denna länk till You Tube för att få en liten 20 sekunders feeling för vad jag menar. Även om det aldrig kan förklaras ordentligt förrän man sett det in real life. Ni som varit där vet vad jag menar. Notera ljudet som Johan sa på sin blogg.

NU åker vi!

Äntligen dags! Semester!
Alldeles alldeles underbart ska det bli med 10 dagar i Marocko tillsammans m Johan. Marrakech, Essaouira och Agadir och en hyrbil som vi ska köra runt med och kolla på trevlig natur och fina byar i. Och skapa nya trevliga minnen från favoritlandet efter den sista alldeles gräsliga visiten 2006. Allt med jobb och inte så snälla f.d arbetsgivare och jag vet inte allt får nu vänta till efter vi kommer tillbaka till Dubai. Och vi behöver den här ledigheten. Så väldigt väldigt mycket. Båda två. Vi får se om det dyker upp nåt inlägg från nåt internetcafe nära riaderna runt Djemaa El Fna eller så. Med ormtjusare, apdressörer och sagoberättare runt knuten. Eller från en avlägsen gränd i sömniga Essaouira nära fiskehamnen. Eller från strancafeerna i Agadir. Hej på ett tag!

Resejournalist!

Nu är min internet reseguide om Prag färdig och finns till beskådan på denna länk. Jag är själv väldigt nöjd med den och det var kul att få skriva om en av favoritstäderna och favoritplatserna där. Jag ska förhoppningsvis få göra en liknande guide även om Dubai. Kul att leka journalist och göra research osv. Dessutom lite välbehövligt klirr i min kassa som av förståeliga skäl inte är så välfylld just nu. Dekuji SiteM8!

Bilbergsproblem

Vi tog en tur till Östkusten med Malin och hennes besökande kompis Annika för ett par helger sedan. Det var en trevlig dag. Vi bestämde att åka upp till en av de s.k. Wadis (naturliga bergssjöar, ibland uttorkade) som finns nära Khor Fakkan. Det var en intressant och vacker väg som synes. Vi badade också i vattenfallet nära Wadin och förundrades över alla puckon som känt sig manade att förstöra den med klotter överallt. Så nu har vi gjort som Tompa och Elisabeth Shue i Cocktail. Typ. Eller lite mindre exotiskt kanske. Minus en hel del detaljer. Och jag behöll bikinin på :).

Som de flesta också kan se så krävs det en väldigt tålig bil på det steniga underlaget i wadin. Typ som Johans Prado. Dvs svenska stadsbilar hade inte platsat direkt. Eller rättare sagt ingen med svensk stadsbil hade kommit på tanken att köra med en sådan där. Dagen fick en extra rolig knorr på tillbakavägen när vi mötte nedanstående lokala paki-sällskap på den enda möjliga körbara vägen tillbaka.

En amerikansk rätt tunglastad bil med ungefär 10 passagerare i samt matpackning för ett helt militärkompani + halvt vattenfylld stenväg med stenbumlingar stora som badbollar= mindre bra kombination om däcken fastnar. Vi gick ut och förundrades en del över detta spektakel och alla manliga fick hjälpa till att knuffa på stadsbilen för att få upp den ur vattnet. Medans alla damerna i sällskapet satt i abayas lite längre bort på vägen och fnittrade tillsammans såklart. Vi fick stora förvånade blickar när Malin och Annika gjorde sig beredda att också hugga i och hjälpa bilägaren. Till slut reddes det hela upp av en shejkliknande local som kom i sin range rover och gav hårdföra knuffinstruktioner till sällskapet så vi iaf kunde komma förbi på sidan med vår bil. Hur det hela slutade för sällskapet i wadin förtäljer inte historien. Men vi hade i alla fall ofantligt roligt åt denna sidekick på vår utflykt. Det är dom små sakerna som gör det som sagt.

Sömnbrist

Jag är så trött så trött så trött. Sömnen har inte direkt varit jättebra sista veckan pga allt jobbigt tänkande och orolighet och nu känns det i varje nerv i kroppen hur sliten jag är. Och hur mycket jag behöver semester. Därför blev det en väldigt soft helg i den bemärkelse att både Johan och jag var alldeles uttröttade och totalt slut båda två. Somnade t ex kl 23 på torsdagen, sov till 10 på fredan. Gjorde lite halvhjärtade försök att aktivera oss med bl a solning i trädgården och genom trevlig drink m Henrik på 360 på e.m. Sen hem t villan och däckade igen kl 21.15 och sov till kl 08.30 på lördan. Och vaknade trött. Och jag är fortf helt slut. Så det känns som om kroppen bara säger ifrån att jag inte ska göra nåt annat än sova mera. Och mera. Och mera. Skulle kunna sova i en vecka i sträck känns det som. Och helst inte sticka ut huvet från täcket överhuvudtaget. Vi ska iaf troligtvis boka resa till mitten på kommande veckan, till mitt älskade Marocko. Jag längtar så jag dör tills vi reser. Av massa anledningar. Men mest för att jag behöver komma bort. Bort och tänka bra tankar. Positiva sådana. Det behövs. Och i underbara Marrakech hoppas jag de infinner sig. Tillsammans med en drömlös sömn och att vakna pigg. Det vore heaven. Men nu måste jag nog gå och lägga mig. Igen. Godnatt. ZZZZZZZ....